Jag är stolt över vår prestation på SM, så stolt att jag inte ens skäms över att skriva det här!
Stolt, stolt, STOLT!
Jag visste innan vi åkte att Sheger tränat på fint och han åter har en ganska hög lägsta nivå på sitt tävlande. Hans träningsplan verkade funka och han var glad, lagom, frimodig och kändes stark!
Vid fredagen lottning av startnummer var det därför ett riktigt slag i magen å dra spiken... Har egentligen inget emot att gå ut först (finns ju liksom fördelar & nackdelar med allt). Vad som däremot störde mig enormt var att jag kände mig tvungen att ändra min plan för kvalet. Det är ingen hemlighet att det generellt ofta är svårt att få "bra" poäng med tidigt startnummer på mästerskap. Så här var det bara att lägga allt på ett kort - gå ut hårt och öka! ;0)
Planen var från början att köra lite "safe", prioritera lugn, följsamhet och öppen skalle och hoppas att det skulle räcka till final. I en eventuell final skulle spjällen öppnas ordentligt för en utblåsning.
Nu blev det liksom tvärt om, full satsning i kvalet då jag resonerade som så att det inte går att komma som "intetsägande" på startnummer ett och tro att det räcker poängmässigt. Säger inte att det nödvändigtvis är rätt tänkt, men det är mina tankar...
I kvalet tycker jag vi får ta på oss ett varsitt misstag. Inslag på hindrets tillbakahopp och tyvärr ett ordentligt tramp på honom i fria följet som måste gjort vansinnigt ont... Sen är det en annan sak att vissa moment kunde göras bättre! Det är alltid en avvägningsfråga hur man ska prioritera med en hund som Sheger som tycker att meningen med livet är att ta sig framåt. Eftersom jag nu inte ansåg mig ha nåt val, så blev det muskler som prioriterades och då är det svårt att behålla tänket på noggrannhet i bl.a. fria följet och fjärren. Jag märkte redan på väg in på planen för första momentet att här kommer det att gå undan. Kul med så mycket applåder som startnummer ett och vi kan säga så här, det tycker Sheger oxå, märktes att han taggade lite extra! ;0)
Efter hoppet försökte jag att lugna ner honom å tänka coolt, det var tyvärr ganska effektlöst..! Efter fjärren sa jag lite tyst: wow, bra hund - vilket resulterade i ett litet välriktat kärleksbett i magfläsket på tanten=mig! Efter det tror jag att jag höll tyst...
Resten flöt på och jag tyckte han arbetade på bra. Efteråt märkte jag vilken urladdning det var, tror aldrig jag varit så taggad inför en tävling. Var verkligen allt eller inget som gällde! Tyckte det var en helt ok runda, därför blev jag först lite besviken när jag fick reda på poängen 268,5p. Tänkte lite fula tankar å sen var jag mest fokuserad på att det kommer aldrig å räcka till final... Blev rent ut sagt görförvånad när jag, efter kvalet var klart, såg att vi hade den sjunde bästa rundan! Visserligen typ ett helt moment upp till ledaren, men ändå-sjunde bästa!
Var helt införstådd med att lördagens kval med öppna spjäll, skulle få konsekvenser för söndagens final. Tråkigt nog hade jag rätt! "Sheger - kan själv - Löfroth" visade upp sig i sitt esse... Han tyckte nog själv att han var världsbäst och att alla andra var fruktansvärt tröga. Först platsen i tröghet hade tydligen jag! Han tog det mesta i egna tassar och körde på. Fint läggande och uppsitt på platsen, om det bara hade varit hans tur... Petitesser tyckte Sheger, jag ska ju göra det, så jag gör det nu, bra va nu var jag snabb >_<
Det betydde att vi efter gruppmomenten, då vi även hade poängavdrag även på sittandet, hade halkat ner till sista plats... Ja ja, vad är väl en bal på slottet???
Tyckte sen att han var hygglig nog å lyssna på vad nästa moment var och jag är toknöjd med rutan, apporteringsdirigeringen och hoppapport. På vittringen hände det jag registrerat kan hända med pinnar i cirkel. Han tappar pinnen på tillbakavägen. Har en teori om att när den första pinnen han kommer i kontakt med är rätt och han är duktig och plockar den kommer det nån typ av stresspåslag som gör att han när pinnen läggs rätt i munnen släpps... Det har mig veterligen aldrig hänt med pinnar på rad, troligen eftersom han är lärd att börja med pinnen längst ut och det är aldrig rätt på tävling eftersom den inte får ligga ytterst på tävling. Tro mig jag har försökt få fram samma på träning men det kommer fram för sällan. Troligtvis är det Shegers "tävlingsnerv" vara duktig och skynda sig, som ger sig tillkänna... Fjärren blev det som befarat för mycket muskeltänk i, inte ett dugg förvånad!
Så kom det fria följet. Där tappade jag honom redan på första rakan! Plötsligt skulle han svänga höger medans jag gick rakt fram... Sen hade han en helt egen idé om vad som sades och han tyckte jag var den absolut sopigaste partner man kunde ha. Han körde helt själv, i stegförflyttningarna får jag va tacksam att han ändå chansade åt någorlunda rätt håll... TOKHUND!
Samlade sig något till Z, men bara lite... Inkallningen satsade han som bara den på! Synd bara att han dagen till ära prioriterade fart och inte stoppen... Var troligen den sämsta inkallningen vi haft sen jag bytte system. Hann tänka när han närmade sig första markeringen - han kommer aldrig å stanna - det gjorde han, men det var på håret!
För att beskriva känslan så var det som att befinna sig bredvid ett kärnkraftverk. En felandning från min sida och han exploderar! Vågade inte ens lägga ner honom efter färdig runda å gå å tacka domarna. Här gällde det å ta sig av plan i ett stycke!
Fick en fråga efter tävlingen om jag var tvungen å se så sur ut på plan? Förstår naturligtvis att det ser roligare ut om man kan gå å le och vara uppmuntrande till hunden. För att förklara det "sura" uttrycket så är det för att min hund tycker att det är tillräckligt roligt ändå! Han behöver inte uppmuntras eller ges mer självförtroende på tävlingsplan, lydnad är det fränaste han vet (efter vallning) och han gör det gladeligen om och om igen. En leende och uppmuntrande Löfroth uppe på det resulterar i en hund som överhuvudtaget inte lyssnar och endast anser att det är fritt fram för egna tankar...
Tack till alla för hållna tummar, hejarop, lyckönskningar och gratulationer - ni är bäst!
