Tankar efter VM...

Det har, hela tiden sen vi kom hem från VM, gått i ett kör. Har verkligen inte haft tid att verkligen tänka, känna efter och analysera.

Vilket äventyr Sheger och jag har varit med om! Ingå i det svenska landslaget, starta på VM och dessutom åka hem med äran av att ha kommit på silverplats med laget. FRÄNT!

Jag känner en stor tacksamhet och ödmjukhet gentemot min hund som genom att bara vara den trygga hund han är, fixade hela resan, miljön och tävlandet på ett mycket bra sätt. Så är han ganska okomplicerad min lilla Sheger!
Får han liksom bara vara med, träna och få sin mat - då är han tydligen nöjd var som helst!

Dessutom klarade han att resa väldans bra. Trots måååång timmar i bilen så hoppade han efter varje rastning åter glatt i i buren. Han kom sig oxå fort till ro på de olika hotelrummen. Han skuttade upp å provlåg sängarna, kollade på toaletten så hans vattenskål stog där, sen hittade han nåt hörn han gjorde till sitt... Inte en enda dag som han ballade ur. Han har ätit med god aptit (som alltid) och inte ens haft antydan till lös mage eller annat joks.

Första träningsdagen efter resan var han ganska laddad på träningen. Kanske inte så konstigt efter två dagar i bilen. Andra dagen var bättre och på tredje dagen på träningen i arenan kändes han faktiskt som vanligt. Han är ju van med ganska stora doser av träning varje dag. Han anpassade sig oxå mycket lätt till underlaget på tävlingsplanen.

Jag tycker att han var jätteduktig på sitt första mästerskap! Han var precis som vanligt innan vi skulle in på plan, lugn & fin. De långa dagarna på arenan bekom honom inte. Han låg som vanligt lugnt i sin bur och kopplade av. Duktig grabb å sova oxå, ibland rörde sig buren lite och det kom pip och morr därifrån, drömma går tydligen alldeles utmärkt att göra även i Österrike...

På tävlingen stötte vi på patrull på några saker som jag faktiskt inte reflekterat över förut. Han satte sig upp i gruppmomenten på den föregåendes kommando. Det har aldrig hänt tidigare. Lagt sig på annans kommando har hänt två gånger, men aldrig satt sig. Han brukar ju nästan va trög å få upp, sömnig som han blir. Därför brukar jag alltid få säga "Shegerfot" på uppsittet...
Enda grejjen som jag upplevde faktiskt satte honom ur spel lite grann var skicket från kon till rutan. Ungefär mitt i var ringmarkeringen till konen för dirigeringsapporteringen. Det var ingen heldragen cirkel utan den var gjord med fem cm gröna tejpbitar i cirkel. Det tyckte han var jättesvårt oxå på träningen och han bågade även där... Annars kan jag inte komma på nåt annat han tyckte var jobbigt.

Visst, tråkigt nog nollade vi vittringen, men det var inte pga. svårigheter eller okunskap. Hellre lite mer åt det överambitiösa hållet... Snabbt ut, bra säkert sökarbete, snabbt beslut och skulle skynda sig in och då tappar han pinnen! Ser "göraförvånad" ut backar, griper igen skyndar sig och tappar igen, nollan är ett faktum... Pinnen var gjord i ett jättehårt trä och faktiskt lite åt det hala hållet. Skulle dock bli förvånad om det någonsin händer igen. Hoppas att han där lärde sig att man måste hålla i bättre ;o) I fjärren tänkte han lite för mycket muskler och mindre stadga. Det var i mina ögon en ganska svår och teknikavslöjande ordning på skiftena: sitt - stå - sitt - ligg - stå - ligg. Muskler gav endast 7,5p hos bägge domarna ;0)

Vilket moment är jag då mest nöjd med? Det bär mig sååååå emot, men ska jag vara ärlig så måste jag svara fritt följ... Han var med mig hela tiden, utan att försöka ta över eller styra och kändes förig och öppen hela tiden. Det var ett aktivt ff som faktiskt passade oss ganska bra. Det hände nåt nästan hela tiden och inga överdrivet långa gåsträckor. Vi fick 8,25p på det. Kan inte vara annat än supernöjd med det! Hade förberett mig så hårt på en femma så när Lillemor efter tävlingen talade om poängen så trodde jag henne inte...

Vi åkte alltså hem från vårt första mästerskap som silvermedaljörer i lag på VM och en 42 plats i kvalet. Dessutom åkte jag hem med en hund som endast har goda efterarenheter med sig. Som med en glad uppsyn deltagit i både invigning och prisutdelningar. Han har inte blivit trött/tömd vare sig kroppsligt eller i skallen. Det hoppas jag, om vi skulle ha sån tur att vi får vara med nån fler gång, att vi kommer att ha nytta av!

Det verkar ändå som om våra förberedelser var ganska ok. Mycket krångelträning innan. De två sista passen innan vi åkte körde jag genom hela momenten enkelt och belönade efter varje. Det verkar som det passade herremannen ganska bra. Han verkade vara nöjd och lycklig!

Jag tänker inte försöka att ge mig på något så svårt som att beskriva de andra lagmedlemmarnas rundor. Vi gjorde alla vårt bästa och för några av oss var det stolpe ut...

Däremot vill jag tacka landslagsledningen och hela gänget, med Diana Ljungström i spetsen, för att ni tog så väl hand om mig som var ny! Det fanns inte ett enda frågetecken hos mig innan jag skulle in på plan, suveränt!!! Tack för alla erfarenheter ni delade med er och tack för den goda sammanhållningen i laget och för alla hjärtliga skratt. Ni är bäst!

Bäst är oxå mitt resesällskap under alla dagar, Kjell & Lillemor - bugar & bockar för att ni orkade med mig! Kjell körde varenda meter av resan och ordnade dessutom att mitt "åkafortmedbilrekord" flugit all världens väg... Det var naturligtvis oxå en stor trygghet att ha sin träningskompis Lillemor med sig, som man vet orkar vara ärlig i alla situationer! Tänk vilken tur jag haft - TACK!

Den här raden nedan är helt "intern", men jag vill inte glömma bort den:
"Vart faan tog ho vägen?"

Fridens liljor!