lördag 15 september 2012

Förväntan, förtvivlan, frustration och tårar

Med de orden vill jag beskriva dagens rankingtävling. Som orden antyder har dagen för mig varit väldigt känslosam!

Det började med en liten spännande förväntan i morse, det var ju ändå tävlingsdag!
Eftersom vi inte, efter Sheger's sjukdom, hunnit träna på ordentligt ska jag erkänna att jag inte hade några förhoppningar om stora prestationer eller framgångssagor. Sheger blev ju fullt friskförklarad för bara drygt en vecka sen. Månader av uppehåll och endast lite enkel träning ska inte kunna ge ära och berömmelse! För oss var tävlingen mer av karaktär "att visa intresse"- vi ska tillbaka i "gammal" form, men tiden har inte räckt till, vi är är inte där än!

Jag hade alltså ett ganska avslappnat sätt att se på dagens uppgift och såg heller inte direkt några fällor för oss i programmet.

Dagens första moment gick bra, platsen gav full pott. Iväg till nästa ring och sittande i grupp. När tiden var ute och vi fick gå fram på linje så hade Sheger lagt sig!
I det ögonblicket då jag upptäckte det blev jag livrädd. Inte för att han felat i ett moment, utan för att det var exakt det som hände då jag upptäckte att han inte mådde bra och var sjuk. Otroligt vad många tankar jag hann att tänka innan tävlingsledaren sa moment slut, det kändes som en hel evighet! Jag blev helt yr i skallen och helt vimmelkantig...
Direkt kom tankarna: mår han inte bra trots fina svar på de sista blodproverna? Han är sjuk i alla fall, det är nåt som vi missat!!!
Jag klarade sen inte av att släppa de tankarna utan allt jag gjorde, innan vi skulle in på tävlingsplanen och även under tävlingen - var å kolla om han gjorde nåt konstigt. Jag blev riktigt tveksam och i Sheger's ögon troligen oxå helt värdelös å ha hjälp av i momenten.

Han tog efterhand saken i egna tassar och knyckte taktpinnen lagom till det fria följet... De två andra momenten innan hade vi startat med lite oförtjänta nior i bägge. (det var många höga siffror i betygsblocken i dag)
Mindre fint var det när han milt sagt försöker krossa apportbocken efter dirigeringen precis som han sätter ner sig, med ett påklistrat belåtet ansiktsuttryck. Jag både hörde och såg... Där borde jag naturligtvis ha styrt upp det hela, men jag letade bara efter utmattningstecken, andra signaler eller nåt som kunde tyda på att han inte mådde bra.

Det fria följet startade med en språngmarsch och grabben laddade på... Tillslut hade han hittat nån egenvald position långt fram till vänster och traskade på med en fin huvudböj mot mitt högra ben. Herregud lilla hund, så var det läääänge sen vi gick! Idag var det tydligen så han tyckte att ett fritt följ skulle levereras... Viktiga ingredienser var fart, tryck, stampning och en otakt i benisättningarna även med vissa inslag av olika långa skutt. Han brukar aldrig vara i min synvinkel i ff, men idag såg jag honom hela tiden... Han såg egentligen varken trött eller sjuk ut, men det registrerade jag inte då utan mer - hjälp, han orkar inte gå där han ska va! Tror jag vaknade upp lite vid en vändning med halt då han plötsligt satt halvt framför mig... Inte gjorde han nån ansats till å rätta in sig heller. Tyckte mest han så ut som - varför i hela friden står du där, när jag sitter här? Ja, ni kan ju tänka er själva. Helt otroligt att vi överhuvudtaget fick nåt poäng på momentet.

Vidare till nästa ring som startade med hoppapport. Där bjöd han på ett ganska kraftigt islag, i mig... Fortfarande med ett lite fjolligt uttryck.

På fjärrdirigeringen flyttade han sig konstant framåt med samma glada uppsyn. Jag som fortfarande befinner mig i mitt förvirrande tillstånd tycker nästan synd om honom som inte "orkar" göra sina rörelser rätt...

Inkallningen kom sen, bra ställande men tycker väl han kunde lagt sig något fortare. Återigen ett kraftigt islag i mig och nu även med den ena tassen stadigt placerad uppe på min vänstra sko - och samma fåniga uttryck...

Äntligen fick han springa till sin älskade ruta och det gjorde han riktigt snyggt och det betalade sig med vår andra och sista 10p.

Sista momentet var vittring och den gjorde han i mina ögon fint. Ett omtag på vägen in så jag är nöjd om än oenig med domaren som har skrivit och dömt - tuggar...

När jag friar ut för att gå av planen ser jag för första gången att han inte alls är trött/ledsen eller nåt annat heller för den delen.
Han beter sig precis som vanligt, kanske lite fräckare till och med! När det plötsligt går upp för mig ramlar liksom alla känslorna över mig och jag börjar störtgråta. Ni vet så där att det bara forsar tårar fast man inte är ledsen. Det gick inte att stoppa dem heller, tydligen en viss mängd som ska ut! Det tog ett tag innan jag kunde samla ihop mig och under tiden hade naturligtvis Sheger lyckats tömma mina fickor på godis som den sanna karamellkung han är...
Nu har iaf. flera som vet hur Sheger såg ut innan sjukdomen, talat om att han inte ser det minsta sjuk ut. Jag får försöka lyssna på dem ist. för att smyga runt å leta felbeteenden.

Visst kan jag tycka att det är tråkigt att vi inte har fått med oss ett enda rankingpoäng efter tävlingen i Malmö i våras.
Det är egentligen inte så konstigt. På SM var han bevisligen sjuk.
Inför rankingen i Kungsör saknade han det sista återbesöket hos veterinären för kontroll,- då valde jag att stryka honom.
Inför dagens tävling i Forserum har han precis börjat träna igen. Trist bara att de två sista tävlingarna kom så tätt inpå varandra. Om man har sån otur att nåt hänt med hunden är ju stor risk att man missar bägge tävlingarna, eller iaf. inte kan prestera på topp.

När jag nu hunnit få några timmars distans till vår prestation så inser jag att förutom nollan på sitt i grupp så tappar vi fasligt med poäng på alla ingångar. Tänker från och med idag återgå till att inte släppa genom en enda feltanke, oansett hur gullig han ser ut >_<
Dessutom ska vi åter "ta tag" i vårt evighetsprojekt, det fria följet. Vi har ganska många mils traskande å ta igen på den fronten.

Vi är anmälda till två tävlingar till i år och gissa vem som tänker komma med en hund med rätt attityd och inte ska ha ett enda islag i föraren - jo jag!

Grattis till dagens pallplatser och alla er som gjorde fina rundor!
Tack till Forserum BK för fint arrangemang och fantastisk gästfrihet, härliga människor!

Fridens liljor!

2 kommentarer:

  1. Vet precis hur det känns att leta symptom. Man blir helt knäpp. Det är bara att komma igen och det kommer ni fixa galant!

    SvaraRadera
  2. Kör så det ryker nu Lena!!! Förstår din känsla av frustration & förtvivlan, men släpp den nu!! Kram

    SvaraRadera