Tankar om Bosse och hans epilepsi

Nu är det snart tre månader sedan Bosse's sista epilepsianfall. Det är lika länge som det var mellan anfall ett och två och det känns som om jag nu bara går och väntar på nästa anfall...

Jag har fortfarande svårt att acceptera att det är "fel därinne"...

Jag har förstått att min hunds anfall fortfarande kan benämnas som lindriga, även om prognosen säger att de ska öka i antal och styrka... Hittills har de bara varat några minuter och är av den lindriga sorten. Men för mig och för min hund är det ändå katastrofalt! Jag kan lova det att se sin hund i krampanfall är inget man gör frivilligt, det ser riktigt otäckt ut!

Naturligtvis går min hjärnan på helspinn ibland när jag försöker hitta några gemensamma nämnare för Bosse's två ep-anfall för att kunna hindra nån trigger, men jag vet bara att det bägge gångerna var riktigt varma dagar och han dagen innan haft ganska tunga träningspass. Han är duktig på att dricka och har bra återhämtning, så det borde inte ha med det att göra. (hans prover har ju heller inte visat att det är något fysiskt fel) Men det är den enda gemensamma nämnare jag hittat.

Efter sista anfallet i september har han inte haft sitt fästinghalsband på sig. Det är mitt absoluta sista lilla halmstrå, att när det är borta kommer han inte att få flera anfall. Ja jag vet att det är långsökt, men jag har hört att hoppet är det sista som lämnar...

Tyvärr sjönk hoppet lite till förra veckan då jag fick reda på att två till avkommor efter Bosse's pappa har EP. En avlivad hund och en behandlas... När jag i september rapporterade in Bosse's EP till Svenska Vallhundsklubben var det bara han som var "inrapporterad" efter den pappan. Nu har det alltså tillkommit två till. Ledsamt för oss hundägare men självklart även för de som står frågande kvar inför eget avelsmaterial.

Hoppas verkligen att alla med EP-diagnoser på sina Bordercollie's rapporterar in sina sjuka och/eller redan avlivade hundar. Det är endast då vi har möjlighet att se omfattningen av EP på vår ras.
Rapport kan lämnas här: http://www.svak.se/?page_id=1779
Jag är rädd för att det finns ett mörkertal av EP-hundar inom bordercollien och det grundar jag endast på att jag, utan att längre vara speciellt "inne i miljön", vet om fler behandlade/avlivade EP-hundar som tyvärr inte står med på rasklubbens lista... Kom igen, - RAPPORTERA!

Bosse har inte varit i någon som helst "riktig" träning efter sista anfallet. Visst, han har hängt med på ett bananskal när Sheger tränat. Fått göra lite grann och oansett vad han gjort och hur han gjort det har det, till Bosse's stora förvåning regnat karameller över honom.

Puppis men definitivt inte nöjd med bäddningen...

Han har från dag ett varit en väldans speciell och mycket svårmotiverad hund. Jag har på grund av det, i bästa välmening hört från flera håll relativt tidigt i Bosse's liv, att jag borde skaffa mig annan hund eftersom jag alltid haft en hög målsättning med mina hundar.

Liten, men redan mycket bestämd..!

Han har hela tiden varit en hund som det måste talas om för, med hela handen, vad han ska göra och varför. Att släppa genom en enda "varför skulle jag" har för vår träning fått katastrofala följder då han direkt efter totalt slutat lyssna och mer eller mindre sågar mig som inget att ha... Jag tror jag av honom ansågs vara ett ankare som bromsade hans utveckling i livet... Det har faktiskt funnits tillfällen jag i frustration funderat på om det faktiskt på riktigt har fattats nåt i skallen på honom.. Han har alltså inte varit den roligaste eller enklaste hunden att träna lydnad med!

Precis efter han fyllt tre år hände det något. Från att ha varit osocial och rakt genom självständig blev jag plötsligt värdefull! Bosse ändrade sig nästan över en natt från "varför skulle jag" till "vad ska jag göra"... Snacka om förvandling...
Han har efter det varit fullt träningsbar (med några få återfall) och faktiskt rolig att träna med. (han släppte faktiskt också till i vallhagen)

Fin attityd i vallhagen!



Fin kontroll över djuren i fråndrivning

Han har många riktigt bra kvalitéer som gör att jag tillåtit mig at verkligen skyndat långsamt och jag har hållit mig stenhårt till min långsiktiga plan hela tiden. Just nu känns det si så där... Det var meningen att han skulle ha startat sin riktiga tävlingskarriär på rankingtävlingen i Mariestad i september, men det sista EP-anfallet kom tre veckor innan så då ströps det...

Nu sitter jag igen med nån idiotisk känsla av sårad stolthet över att inte få visa upp vad duktig han faktiskt är. Många saker gjorde han, när han var i full träning, mycket bättre än Sheger någonsin gjort. Kan nämna fjärren, det fria följet och alla apporteringar, de övningarna sker så naturligt för honom att jag i det närmaste blivit förbluffad själv. Lätta att glömma att han även var med en gång i Lydnadslandslagets Talangtrupp hösten, -12...

Det finns några få människor som veckorna innan årets SM sett Bosse göra ett helt tävlingsprogram helt tävlingslikt, så det finns bevis på att jag inte svamlar. Men svider i själen, ja det gör det...
Det var liksom meningen att Bosse skulle få sista putsen nu under vintern för att tävlas på nästa år då jag tänkt vila Sheger över vintern och tävla honom mer sparsamt nästa år.



Fina duktiga Bosse!

Bosse kommer naturligtvis få vara med så länge han mår bra, fungerar och har glädje utav livet! Tankarna om ny hund börjar ändå ta fart... Har en stark önskan om att så småningom få glädjen av en Sheger-valp och jag har trots flera förfrågningar endast sagt ja till en parning med en tik som jag verkligen gillar stenhårt! Vi får se vad framtiden bringar, men det känns hur som helst länge dit...

Det optimala vore kanske att hitta en unghund, typ 5-10mån eller nåt sånt som kunde flytta hem till mig. Då skulle det i första hand vara som vallhund, med lydnaden som "hobby". Tycker ju vallningen är vansinnigt skoj, men har inte haft nåt att valla med senare år. Vallning var det som var tänkt för Sheger ända tills han skadade sig, då fick han bli lydnadshund istället. Bosse skulle också bara valla, men de som sett honom under hans ungdomsår vet varför vallningen ganska tidigt lades på is...

Såg fint ut från början (14veckor), sen hände nåt...

Har fått frågan om Bosse ändrat sig något efter första anfallet och svaret är ja. Han sover mer, trots mindre "jobb". Han har börjat drömma när han sover, vilket han konstigt nog aldrig gjorde innan...
Han går mer undan när han ska sova. Kanske något mer hungrig, han har alltid innan varit ganska liten i maten. Han behöver mer bekräftelse både från mig och Sheger!

Om nån vet om nån unghund, hane i nämnda ålder som skulle passa mig - hojta gärna till!